Idag när allt var som mest skit så kom min mamma. Hur trygg blir man inte bara av att mamma är hemma?! Egentligen kom hon för att hjälpa mig förbereda lite inför den lilla bebisen som snart kommer men mest var det balsam för min själ.

Ibland började jag undra om jag hör röster eller ser syner. För det jag känner är fel, konstigt nog känns det väldigt verkligt för mig trots att andra hävdar att det är fel. Har det funnits tecken innan? Kanske har jag missat eller medvetet valt att inte se det som nu ligger så solklart framför mina ögon.?

Det fanns dagar som jag längtade att klockan ska gå fort. Att få vara tillsammans nu just nu medetsamma. Men idag verkar vi vara överens   att det är likabra att vi inte gör det. Jag kan fördriva tiden hemma med barn och städ och han kan alltid hitta anledning att vara på jobbet. Bra? Nej men det löser iaf att vi får vår behövliga nattsömn. På nått sätt har jag nog kommit tillro i att jag lägger locket på alla känslor nu. Lycka, kärlek, ilsken, nöjd, ledsen. Jag lägger bort allt åt sidan och måste fokusera på att hålla ihop så länge barnen är runt omkring. Kortfattat blev den graviditeten allt annat än vad jag ville men det kan inte det nya lilla livet rå för.Jag måste längta och se fram emot detta iallafall! Det är bara dagar eller timmar kvar nu tills det är klart.