Jag hoppas jag hittat en plats för mina tankar, där ingen behöver läsa och känna att man är omtalad. Men det jag känner måste få sitt utlopp någonstans.

Vi hade en fin vänskap men det var nog mest på låtsas. Middagar, överraskningar och fina ord men det betydde så lite när det väl blev allvar. Det som hände fick mig att tänka om. Vad är egentligen vänskap? Vad ska det betyda att vara en vän? Ingen av oss var väl direkt ärlig, inte ens jag som brukar kunna tycka öppet och direkt. Men ibland blir man som man umgås, som ordspråket säger! Har jag en vän som gångpå gångljuger för sin man. Som tar alla tillfällen att finna "lycka" på annat håll. Pratar illa om han barn från tidigare förhållanden. Varför blev jag förvånad när hon satt och blåljög mig rakt i ansiktet?

Vän nr 2 som också är en vilsen själ i sin relation. Hon som sa att vad vi hade var så speciellt. Var alltid ärlig och kunde stå för sin sak. Varför blev jag förvånad när hon inte kunde vara ärlig och den enda hon kan stå på sig mot är den som är svagast i vår vänskap?

Jag valde att ta avstånd, inte på ett dåligt sätt. jag är tacksam för de stunder vi delat och jag kan tänka att det var på riktigt..... ibland. Men ibland måst man gå skilda vägar. Innan man sårar och förstör allt som man gjort. Minnena kommer finnas kvar och hoppet om en ny tid någonannastans.

Mitt i allt fann jag vägen tillbaka till en vänskap som jag vet är på riktigt för den har överlevt allt.