Idag när allt var som mest skit så kom min mamma. Hur trygg blir man inte bara av att mamma är hemma?! Egentligen kom hon för att hjälpa mig förbereda lite inför den lilla bebisen som snart kommer men mest var det balsam för min själ.

Ibland började jag undra om jag hör röster eller ser syner. För det jag känner är fel, konstigt nog känns det väldigt verkligt för mig trots att andra hävdar att det är fel. Har det funnits tecken innan? Kanske har jag missat eller medvetet valt att inte se det som nu ligger så solklart framför mina ögon.?

Det fanns dagar som jag längtade att klockan ska gå fort. Att få vara tillsammans nu just nu medetsamma. Men idag verkar vi vara överens   att det är likabra att vi inte gör det. Jag kan fördriva tiden hemma med barn och städ och han kan alltid hitta anledning att vara på jobbet. Bra? Nej men det löser iaf att vi får vår behövliga nattsömn. På nått sätt har jag nog kommit tillro i att jag lägger locket på alla känslor nu. Lycka, kärlek, ilsken, nöjd, ledsen. Jag lägger bort allt åt sidan och måste fokusera på att hålla ihop så länge barnen är runt omkring. Kortfattat blev den graviditeten allt annat än vad jag ville men det kan inte det nya lilla livet rå för.Jag måste längta och se fram emot detta iallafall! Det är bara dagar eller timmar kvar nu tills det är klart.

Våran kärlekshistoria började som en saga. Iallafall i mina ögon, jag föll pladask och allt som hände hade en mening. Han var mitt allt, centrum i mitt universum! De 2 första åren var underbara, vi delade allt överens om att det vi hade skulle vara för evigt. Det var därför vi var här. Vårt fina barn kom år 2, en liten underbar dotter. Med stora brunaögon och ett stort paket med glädje. Hon är en uppenbarelse, det vackraste man kan se. Pappa har skänkt henne all sin energi och livslust. Nu växer barn nummer 2 under mitt hjärta. Det lilla liv som bestämt skulle hamna i våra armar. Vi väntar, det är inte många dagar kvar nu?!

Varför är vi här idag? Varför står vi nu 100 mil ifrån varann?

Jag är maktlös inför det stora MIn familj. Det finns inget att jag kan erbjuda för att mäta mig mot denna kraft. Tyvärr så har jag själv en väldigt liten men kärleksfull familj. Men i den här stora världen så betyder den inget alls. Orden som sägs ur våra munnar kan inte vara vi ?? Vad menar vi? Vart tog kärleken i varje ögonkast vägen? Beröringen som fick hjärtat att slå frivolter? Jag kände mig som en gudinna vid hand sida, min man var stolt och gav mig all den kärlek jag behövde. Nu när jag behöver alltsom jag kan få den sista tiden i min graviditet. Finns det inget kvar! Värdelös, orkeslös och ensam står jag nu mot världen och väntar på att bli fri från att göra andra illa. Min roll är så liten i det stora spelet att hitta en ersättare blir lätt!

Jag tror inte att kärleken en dag bara tar slut, det är vi som slutar att ta hand om varje ögonblick!

Tro mig jag vet att livet inte alltid är enkelt. Min har varit krokig, så krokig att jag inte ens förstår att jag kört av den vägen och kraschat!

Men nu är det redan klart!